Triol-feeling, inegalitet, swing ... Kärt barn har många namn!

Det ger musiken liv och vitaliserar lyssnarna. Eftersom de ojämna tonerna framhäver pulsen, är de ett stöd för församlingssång. Jag använder ofta detta sätt när jag spelar psalmer.

Ojämnt spelsätt används i jazz, spelmanstradition, gospel, barockmusik m.m.

Varför behöver pulsen höras?

Din mor gav dig din första musiklektion redan innan du föddes. Du lyssnade på hennes hjärtas puls, och nu är pulsen grunden för din förmåga att uppleva musik. Du känner dig trygg i okänd musik om pulsen är stadig, och dansmusik kräver ingen introduktion.

Utanför kyrkan är det självklart med taktfast komp till allsång. Vem kan och vill sjunga ”Allsång på Skansen” om orkestern spelar med vag och oprecis puls? Man känner sig bejakad i hela kroppen, såsom i moderlivet, och det är gott.

Tyvärr anses det inte så fint i kyrkan med stadig puls. Något så kroppsligt som puls anses av vissa inte riktigt kunna hänga ihop med det andliga. Jag tycker, å min sida, att vi i Kyrkan - som är kristi kropp, och där vi ber att Herren skall dra oss mot sitt hjärta (Kyrie eleison) - verkligen borde lyfta fram pulsen.

Vad är viktigast i kyrkan - att vi sjunger oss till gemenskap kring Guds ord, eller att vi följer någon slags stilpolis? Skall det vara någon mening med att behålla församlingssången i våra gudstjänster, behöver människor få stöd, trygghet och glädje i ackompanjemanget. Vi kyrkomusiker behöver satsa på att spela svängigt, roligt och entusiasmerande!

Psalmboken är en dansbok

Många gamla psalmmelodier är danslåtar eller marscher. ”Den blomstertid nu kommer” är en bourée, ”Tryggare kan ingen vara” är en polska och ”Herre, signe du och råde” är en gavott. Martin Luther, William Booth m.fl. har medvetet valt sådan musik för att sprida evangeliet ut i de breda folklagren.

Hur lät gammal dansmusik?

Gunno Klingfors berättar så väl och vederhäftigt i sin bok retro.nu, så jag vill citera direkt från sidan 91. (Han använder det engelska uttrycket ”shuffle” för att beskriva vad jag kallar ojämna toner):

Dansmusik ska göra det lätt och roligt att dansa. Det ska svänga. Musiken ska ta kontroll över motoriken. Det är nog ingen slump att ett av de äldsta europeiska dansnamnen är branle (svänga).

I instruktioner för hur man ska spela dansmusik från 1500-talet och framåt (äldre finns inte) återkommer ständigt tre anvisningar:

1. •Tempot ska vara orubbligt (motorisk rytm).
   

2. •Betoningsmönstren ska vara konstanta (grooves).
   

3. •Shuffle (swing; inegal) är ofta en förutsättning för att det ska svänga. Enligt källorna har shufflerytmer utmärkt europeisk dansmusik åtminstone sedan 1500-talet (antagligen ännu längre tillbaks).
   

Andra återkommande anvisningar är, att man ska spela och sjunga med distinkta tonansatser och anpassa instrumenten för rytmiskt spel bl.a. genom att använda extremt korta stråkar (1600-talet) på violininstrument, extra hårda plektra på cembali och gitarrer (1500/1600-tal). Dessutom ska man spela starkt och stampa takten ordentligt (Lully).

Är sväng stiltroget i kyrkomusiken?

Här kommer en ögonvittnesskildring från 1810:

Jag inträdde en Söndag uti en af Stockholms större kyrkor ... Organisten ... begynte efter läsningen vid altaret, en polonaise (dvs. polska) i C-dur. Detta hade den önskade effekten: allt hvad lif och anda hade, blef i ett ögonblick förtrolladt, ... och jag såg presten sjelf sakta nicka takten vid altaret. Kantorn tog derefter opp första raden af psalmen, men med än mer löpningar och drillar än Presten ... mellan hvarje strof flickades in en liten passage af Polonaisen; ... En viss man, som något känner musik, gick till mig och sade: ”Spelar vår Organist icke rätt skönt: allt flyter så harmoniskt att det är en vällust att höra derpå.” (ur Haeffners ”Öfver choralmusiken”, citerat efter sidan 182 i Göranssons ”Koralpsalmboken 1697” från 1992)

Reformationen genomfördes av människomassor som drog genom tyska gator och sjöng medryckande sånger. Det var en ofta vildsint revolution, och du skall inte tro att man sjöng svagt och mumlande som en nutida gudstjänstförsamling. Det torde ha varit mer likt en hejaklack på en fotbollsstadion.

Johann Sebastian Bach är en förebild inom kyrkomusiken. Han sägs ha haft rytmen i hela kroppen, ha utgått från dansmusik i sin undervisning och ha spelat komplicerade fugor så att de lät som dansmusik (Klingfors, s. 94).

En av tidernas mest kända flöjtskolor skrevs 1752 av J. Joachim Quantz - bl.a. spelkamrat med J. Sebastian Bach. Vid den här tiden fick författare snabb och obarmhärtig kritik om kollegor inte höll med om det som skrevs. Det är därför intressant att ingen protesterade när han hävdade att musik utan sväng var tråkig. Han hävdade också att ojämna toner var en förutsättning för att nybörjare skulle kunna lära sig hålla tempot. Quantz gjorde ingen skillnad mellan musik till dans och i kyrkan.

Många av våra psalmer kommer från en frikyrkomiljö där sväng är självklart. Att sådana sånger står noterade med jämna (och tråkiga) rytmer är en fråga om att spara tid - det är onödigt att skriva ner något som borde vara självklart.

Psalmmelodier från 1900-talet och framåt är ofta inte avsedda för ett ojämnt spelsätt. Jag tycker att man får utgå ifrån sin smak och församlingens behov och prova sig fram - ibland kan det fungera väl med ojämn rytm.

Melodin behöver inte alltid sjungas ojämnt, utan det kan vara snabbare notvärden i kompet som ger ”svänget”. Ett exempel på detta kan du höra i ”Jag skulle vilja våga tro” under fliken Lyssna!/Psalmer, orgelförspel m.m..

För mycket respekt är inte bra.

När vi är unga minns vi ännu våra mammors puls. Vi är också fysiskt aktiva och rör oss gärna med en tydlig puls. Vid högre ålder avtar tyvärr vår förtrogenhet med puls och rytm, och vi tappar lite av ”stinget” och ”snärten” när vi dansar och sjunger.

Naturligtvis skall vi lära av äldre generationer och respektera dem, men det är nödvändigt att ungdomen gjuter in ungdomlig energi. Kärlek, hänförelse och t.o.m. lite besatthet behövs ofta för att motverka skadligt överdriven respekt. Om nya generationer inte gör egna tolkningar av föräldrarnas sång, dör traditionen ut. Ett kulturarv handlar inte så mycket om vissa speciella melodier, utan mer om själva ”idén” i musiken, alltså det ogripbara, underbara, som vi älskar med musik.

Alla långsamma, trötta och ärevördiga gamlingar har en gång varit stolliga tonåringar. I princip alla grundläggande känslor och reaktioner som förknippas med en viss ålder är gemensamma för hela mänskligheten genom alla tider. Det är inte ett åldrat sångsätt som ungdomen skall lära sig - nej, det kommer ju av sig självt efter en tid - utan sångerna i sig själva.

Det finns gott om exempel på traditioner inom musik (och annat) som stelnat, blivit tråkiga, och därför övergetts av ungdomen. I överföringen från gammal till ung måste den unga respektera erfarenheten, och den äldre måste glädjas över att se sina ”gamla läglar” fyllas med nytt friskt vatten. När mötet fylls av kärlek, liv och frihet fungerar överföringen - bortom förljugen skenrespekt.

Vad skall vi ha gamla psalmer till?

Om det viktigaste med ett kulturarv är att överföra ”idén” bakom, och känslan och kärleken till det, så kunde vi väl lika gärna slänga alla psalmböcker och enbart sjunga nya sånger? Nja, lite sanning ligger det väl i detta - men inte allt.

Mänsklig kultur är så rik och mångskiftande, att det tar lång tid att föra över kunskap från en generation till en annan. En psalmmelodi blir ett gemensamt språk som är helt nödvändigt mellan gammal och ung. Det är först genom att sjunga älskade sånger tillsammans, som vi lär oss en sångtradition i sin fulla bredd.

Jag tycker

Om ”god församlingssång” innebär att förskrämt lyda och härma föräldragenerationen, så skall psalmer sjungas släpigt, svagt och med diffus rytm - och vi får se psalmsjungandet sakta dö ut i vår kyrka.

    Om vi däremot vill ösa ur de friska källor som en gång gav oss vår starka tradition av levande och stolt församlingssång, och arbeta för dess överlevnad, så ser jag inget val: Börja redan idag med att föra in sväng, kraft och livsglädje i våra gudstjänsters sång! Då tror jag att vi också kommer närmare Guds hjärta.

Magnus Trönnberg

Källor: Bl.a. fil. (musik-)doktor Gunno Klingfors’ ”retro.nu”, som är en lärobok, CD-skiva och hemsida om musikhistoria utgiven på bokförlaget Liber.